Saudi

Råder Kungen Margot att vända blad?

Stackars Margot Wallström, hon har det inte lätt. Idag möter Kung Carl Gustav henne för att ge henne råd om hur hon kryssar i diplomatins farligaste farvatten med de urförbannade Saudierna. Kanske plockar han fram takterna från 2004 då han hyllade Bruneis diktator som en man med ”enorm närhet till sitt folk”. Egentligen är kanske framgångsreceptet att inse att diktatorerna som styr delar av arabvärlden med järnhand är ”kul killar”, precis som Kungen. Lite jetplan upp till Norrlands inland, lite jakt, lite Vargtass, några kaffeflickor när ingen ser, så tinar shejkerna säkert upp.

Redan när Margot Wallström blev Stefan Löfvens utrikesminister tänkte jag: ”Det här kan gå käpprätt åt helvete”.

Det räcker med en enkel varumärkesanalys. Hon var så hyllad och uppburen så det inte fanns en chans att leva upp till förväntningarna. Kommer ni ihåg när Göran Persson blev partiledare? Mona Sahlin? Håkan Juholt? Varenda gång var Margot Wallström medias mest populära kandidat för jobbet. Medan Wallström haft det tjusigaste uppdraget efter det andra i EU och FN så har ropen skallat, framför allt i Expressen: ”Margot kom hem!” ”Svenska folket vill se dig som Socialdemokraternas partiledare”. En av Sveriges skickligaste stilister, Bengt Ohlsson på DN, skrev rentav en hyllningsbok om henne. Där skrev han bland annat: ”Hon har ett säreget ljus inom sig”.

Så kom hon hem till Sverige, till verkligheten med småaktighet, politiska gräl, mygel och påhopp – som det är i den inrikespolitiska ankdammen. Och med ett av de svåraste uppdragen: Att företräda Sverige utåt.

Som en person i bländande vit dräkt som går på en trottoar på ett slaskigt Sveavägen, det är bara en tidsfråga innan en bil stänker upp fläckar och solkar dräkten.

Nu öser oppositionen galla över henne för uselt politiskt handlag. Hon har på kort tid gjort Sverige till ovän med både Israel och hela Arabförbundet. Hon har gått ut stenhårt mot Putins Ryssland. 31 direktörer, näringslivets toppar, kände sig tvungna att gå upp till försvar för Saudiavtalet och menade att ett upphävande skulle skada vår trovärdighet som handelspartner.

Margot Wallström framstår nu som stukad, skakad och på defensiven. Det är oerhört svårt att se hur hon ska kunna ta sig ur den eskalerande konflikten där svenska företag och ytterst svenska jobb hotas utan att göra en praktpudel. Jag är ingen diplomat och vet lika litet som de flesta hur man löser upp sådana här internationella storkonflikter. Saudi ÄR ju en medeltida diktatur, med piskrapp och ett mörkervälde mot kvinnor som tillhör ett annat årtusende. Har man sagt det så är det svårt att ta tillbaka. Som ofta när något är riktigt komplicerat finns ju bara en måttstock – det är resultatet som räknas. Och trots att Carl Bildt länge dominerade svenskt utrikespolitik ställde han inte någon gång till en sådan här diplomatisk oreda.

Trots att även DN:s Peter Wolodarskis kritik mot handlaget är svidande poängterar han ändå att Margot Wallströms kritik mot Saudi i sak är korrekt och modig. Jag tycker hans bild är träffsäker.

Återstår nu bara förnedringen att få ta utrikespolitiska råd av Kungen. Kanske säger han: ”Vänd blad”.

Andra skriver intressant om Saudi-konflikten.

/Paul Ronge

Lögnen är krishanteringens självmordspiller

Jag har precis sträckläst Eko-reportrarna Bo-Göran Bodins och Daniel Öhmans bok ”Saudivapen”. Den är lysande intressant om man vill få en inblick i både reportrarnas och de granskades perspektiv i en kris.

Reportrarna väjer inte för att ta upp sina egna konflikter med varandra, hur ett långt gräv tär på psyke och familjeliv och egna känslor av tabbar och tillkortakommanden. Det gör boken lättläst och spännande.

Jag kan känna igen mycket från mina 20 år som reporter, där jakten på stora avslöjanden var en stark drivkraft.

Jag vill inte här gå in på den politiska diskussionen om vapenexporten och om lagstiftningen kringgåtts eller ej, utan håller mig till krishanteringen, som är en del av mitt jobb.

I boken resonerar författarna kring begreppet lögn. På Ekot är policyn att vara mycket restriktiv med att påstå att någon som granskats ljuger. Det kan ju vara så att personen missuppfattat något eller varit i god tro.

Och var exakt blir en halvsanning en lögn? Är det när försvarsministern skickar ut ett pressmeddelande som dementerar något reportrarna aldrig påstått, som ”det byggs ingen vapenfabrik i Saudi”?

Men under grävets gång blir det allt tydligare: Det går i alla fall att beslå FOI och dess generaldirektör Jan-Olof Lind med lögn, bevisat i intervjuer och i hemligstämplade dokument, som också redovisas i boken.

Tydligaste exemplet är när Lind kategoriskt gång på gång förnekar att han har kännedom om projektet ”Simoom” (det arabiska ordet för ökenvind som var namnet på det planerade bygget av en vapenfabrik).

”Hör du inte vad jag säger”, fräser Lind åt Bodin när han frågar om ”det är riktigt säkert” att han inte känner till projektet.

Det är en solklar lögn och efter detta vägrar Lind att kommentera planerna på en vapenfabrik med hänvisning till sekretess. Då är det så dags.

Med en nästan kuslig tajming hade Uppdrag Granskning igår ett avslöjande om att FOI använder KTH som bulvan i ett forskningsprojekt som ger Kina tillgång till ”Edge”, en teknik som kan användas för massförstörelsevapen.

Här framträdde Lind och förnekade kategoriskt att KTH användes som bulvan, eller att Kina militärt skulle kunna tillgodogöra sig Edge som teknik. Frågan är: Hur stor trovärdighet har Lind i den frågan när han i Saudiaffären så uppenbart talade osanning? Försvarsminister Karin Enström framträdde senare under kvällen, som vanligt med papegojmetoden där man svarar samma oavsett fråga. I nyhetssändningarna förklarade hon sig nöjd med att Lind förklarat för henne att allt gått korrekt till.

Jag var mycket förvånad över att Lind kunde sitta kvar efter Saudiaffären. En person på generaldirektörs nivå som beslås med en lögn borde rimligtvis vara förbrukad. Han hade utan större problem kunnat hävda sekretess och sluppit att ljuga från start.

Lögnen är vanligtvis ett självmordspiller i all krishantering. Jag brukar till mina kunder säga: ”Man behöver inte säga hela sanningen, men det man säger ska vara sant.”

Refaat El Sayed ljög om sin doktorshatt, Mona Sahlin om sitt kontokort och konsekvenserna för båda personerna blev förskräckande.

Fortsättning följer säkert.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas idag i SvD apropå försvarsminister Karin Enström och ”papegojemetoden”.

Carl Bildt, ”mediegeniet”?

På Twitter haglar lovorden över Carl Bildt som sätter journalister på plats och ständigt överraskar. Nu senast genom att ringa P1, ett forum för ”vanligt folk” snarare än för den maktelit utrikesminister Bildt ändå tillhör.

Googlar man Bildt så ser man mer kritik än vad en människa borde kunna klara, utan att smälta ner till en liten våt fläck av självförakt.

Det verkar aldrig ta slut, nu har organisationen Bloodhound lämnat in en 100-sidig inlaga till Finansinspektionen om dåvarande Lundin Oils (nu Lundin Petroleum) och dess dåvarande styrelseledamot Carl Bildts påstådda lögner om sin närvaro i Sudan. Skulle det också bli ett åtal från internationella åklagarkammaren så blir det svettigt värre för Lundin Petroleum och Bildt.

Wikileaks har avslöjat att Bildt i amerikanska diplomatkretsar kallats en medelstor hund som tror sig vara en stor hund: ”medium size dog with big dog attitude”.

Men trots alla stormar ruskar Bildt bara på sig, han tar alla avgångskrav med knusende ro och verkar totalt obekymrad och orädd för journalistiska ”drev”. Gårdagens tidning, ”yesterdays news”, behandlar han ungefär som något man slår in fisk i, eller lägger på golvet och borstar skorna på.

Självklart väcker det beundran, särskilt hos alla de som tycker journalistiken är maktfullkomlig, ensidig och hårt vinklad. Osnutna reportrar får sig en läxa.

Jag får ibland frågan under mina medieträningar: ”Är inte Carl Bildt ett mediegeni? Är det inte precis som han vi behöver lära oss att agera?”

Jag är väldigt kluven till Carl Bildt. Han är oerhört kunnig och påläst, ofta humoristisk och rapp. Han har en mycket god kommunikativ förmåga och få politiker kan ge så slagkraftiga budskap som han. Men han är också i sin mediehantering mästrande, grälsjuk och arrogant. Han avbryter och mobbar reportrar, topprider och märker ord. Av och till bojkottar han enskilda reportrar när det gäller att ge intervjuer. När jag var politisk reporter på Expressen på 1990-talet stod jag själv mer eller mindre alltid under bojkott. Bildt väljer mer än någon annan elitpolitiker i Sverige när han ska prata, med vem han ska prata och vad han i nåder ska säga.

Men att Bildt skulle behöva be om ursäkt för att han ringde Ring P1 istället för att tala med det mycket mer hårdföra och kritiskt granskande Dagens Eko blir bara fånigt. I medie- och krishantering ger jag själv ofta rådet till mina kunder att försöka få ut sin version i sådana media, som också förmedlar deras bästa argument. När jag i mars i år var inbjuden till Grävande Journalister i Göteborg framhöll jag att det inte handlar om att de som granskas i första hand försöker undvika pålästa journalister, för att istället välja ”okunniga”. Snarare handlar det om format. En morgonsoffa i SVT eller TV4 ger större möjlighet att förklara i normal samtalston än ett hårt angripande Uppdrag Granskning, där allt kommer att redigeras till ens nackdel. Jag har bloggat om detta här.

Jag tycker Fredrik Skavlan är en av de skickligaste intervjuare jag har sett i så kallade talkshows. Skavlan verkar i samma tradition som legendaren Ulf Elfving och Lotta Bromée – ”feel good med bett”. Han förenar en trivsam inkluderande miljö med rejält spännande och pålästa frågeställningar. Men med Bildt i oktober 2011 var det som förgjort. Bildt attackerade hela tiden Skavlans upplägg och sa att han ställde ”fel” frågor. Till slut löste Skavlan den pinsamma situationen med humor: ”Jo, jag ställer rätt frågor, titta här, de står ju i blocket”, sa han ungefär och skrattade.

Och just här är min allvarligaste kritik mot Bildt. Han använder tyvärr sin kunskap, sin pondus och sin stora medierutin att blanda bort korten och helt enkelt mörka. Inget har egentligen blivit klarare av Bilds förklaringar om sin medverkan i Lundin Oils förehavanden i Sudan och Etiopien, om Gazprom, eller om Vostok Nafta. Han lägger dimridåer.

Och dimridåerna drabbar ju inte främst ”osnutna journalister” utan svenska folket som är Bildts uppdragsgivare och alltså har rätt till konkreta besked.

Oerhört tydligt blev detta i Saudiaffären, där Bildt gång på gång vägrade svara på frågan om Sverige skulle bygga en vapenfabrik där. Han hänvisade istället till avtalet som den Socialdemokratiska regeringen slutit 10 år tidigare med Saudi. 103 gånger svarade han ”avtal” eller ”avtalet” när frågan gällde om fabriken skulle byggas. Ekots grävargrupp redigerade ihop alla dessa ”avtal” till någon sorts ”raplåt” som under stor munterhet spelades upp på Gräv i förra året. (Nu är det ju klart att det inte blir någon vapenfabrik, vilket Carl Bildt och Sten Tolgfors kunde informerat om långt tidigare, utan alla piruetter.)

Carl Bildt som Bosse Ringholm alltså. Ett ”mediegeni” och en av de träigaste och minst medialt begåvade politiker vi känner till förenas i ”papegojmetoden”; politikernas metod att säga ”goddag yxskaft”. Och den metoden – så omhuldad av en del av mina konkurrenter bland medietränare som kommer från politiken – kommer jag aldrig att försöka lära ut.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge